stor tidningsbild Stora famnen. Pappa Dallas i Rosengård

Utomhus är himlen spänd till sin blå bristningsgräns och staden skickar sina invånare till stränderna. Miljoner har satsats på integrationsprojekt och utredningar om mötesplatser, men när solen skiner blandas människor helt naturligt, till på köpet i en del av Malmö som när den började bebyggas ansågs isolerad och alldeles för fin i kanten.
     Här inne, på teaterfoajéns andra våning, är det emellertid svalt och lagom förväntansfullt i sittgrupperna. Några av gästerna är högtidsklädda, andra har t-shirt. Vatten eller pommac i de smala glasen med fot. Panoramafönstren låter ljuset flöda utan att blända.
     Draperad i sin guldbruna grand boubou med mössa - tre lager prassligt tyg som påminner både om läder och papper - och med medaljen från Kungliga patriotiska sällskapet om halsen träder Dallas in och sätter sig på första raden. Han ser ut som kejsaren av Mali. Det spelas på bozouki, bas, dragspel, fiol och gitarr. Kommunfullmäktiges ordförande berömmer sin stad och hoppas att alla ska känna sig välkomna. Teaterchefen läser två dikter av Hjalmar Gullberg. Och så får de nya medborgarna från Afrika och Asien och Östeuropa sina diplom och Malmöguider innan de ställer sig i kö för sillmacka och jordgubbsdessert. Det är den 6 juni 2008.
     Varför tog det så lång tid att bli svensk medborgare?
     - Jag hade inte tid, svarar Dallas, jag fick ju ta hand om alla ungdomar som ingen ville ha.
     Men nu är det sommar. Snart kommer en av hans gamla adepter, en liten kille som blivit proffs med nävarna i handskarna, att temporärt ta över träningen i källarlokalen under Rosengårds sporthall. Klockan fem i morgon bitti sätter sig Dallas på tåget till Kastrup för vidare transport via Bryssel till Dakar, Senegal. I augusti kommer han att vara tillbaka i Malmö. Det är så världen hänger ihop, det är så allt knyts samman.

Om barnen, som klänger på honom i skolan eller som kommer och tar i hand på boxningsklubben, säger han att de alla är hans bebisar. Om tonårskillarna, som mer eller mindre smidigt springer sig svettiga i träningslokalen, säger han att de alla är världsmästare tills motsatsen bevisats.
     - Solen i hjärtat, säger Dallas. Det måste man ha.
     När han jobbade på Kryddgårdsskolan i Rosengård hade han lektioner som hette ”Lär med Dallas”. Det där undervisandet har liksom aldrig tagit slut. Han vill att ungarna ska lära sig om samhället, de ska veta hur man äter chips utan att vräka i sig och att man ska ha rena kalsonger och kunna ta förluster.
     ...