stor tidningsbild Härifrån till verkligheten
Agnieszka, 15: Långt borta och nära

Hon har ett mycket barnsligt ansikte och ett småtufft, sminkat och världsvant.
     Ena dagen står hon i portgången och pratar allvar eller sitter uppkrupen i en vrå på skolan och känner sig mycket liten. Nästa gång säger hon bara hej och blicken fladdrar bort, upp bland molnen, in i killhopen vid mopparna.
     Agnieszka är både långt borta och nära.
     Hon är född i Polen. När hon var 11 år flyttade hon till Danmark, två år senare kom hon till Sverige. Hennes mamma är sjukvårdsbiträde, hennes styvfar lastbilschaufför med långa körningar i utlandet.
     Släkten bor kvar i Polen, både på mammas och pappas sida. Jag hälsar på dom nästan varje sommar. Den ena familjen bor i stan, den andra i ett litet samhälle på landet. Det är roligt att komma dit och träffa gamla kompisar.
     Hon berättar entusiastiskt om morfar, om gården; sommarminnena som är förbundna med den sortens barndom när det konstigt nog aldrig regnade.
     - Kan du tänka dig att flytta tillbaka?
     - Det är lite svårt nu för det är ju sånt tryck i Polen. Ingen mat och sånt. Nej, inte nu. Kanske om tio år, då kanske det har förbättrats och jag flyttar dit. Men det är svårt. Jag kan liksom inte bara flytta dit, jag är inte särskilt bra på att skriva och läsa polska. Danska kan jag inte heller och jag tycker det är svårt att stava på svenska. Det skulle vara svårt för mig att flytta, jag skulle inte ha någon framtid. Man måste ju vara kunnig och sånt.
     För Agnieszka är rotlösheten ett problem. Hon uttrycker flera gånger sin längtan efter att få bo kvar på en plats, att få stanna upp, tränga in i språket och miljön och leta rätt på ett stycke fast mark att placera fötterna på.
     Blossen på cigarretten är snabba, som om tiden var knapp. Hon stryker upp det halvlånga håret i pannan och presenterar sin stora plan:
     - Får jag hyfsade betyg nu i nian ska jag fortsätta på gymnasiet. Går det inte bra tänker jag gå på en konstskola. Där behöver man inga betyg, där går man på tester, man får måla det och det. Jag skulle vilja jobba med scenografi, bygga upp scenen på en teater och sådana grejer.
     Hon har målat lite där hemma, bl a en bild som är så fin att hon inte vågar ta med den till skolan, säger hon.
     Vi försöker koppla ihop Agnieszka med en kompis, som är scenograf på en amatörteater med många tonåringar på och kring scenerna. Men Agnieszka "hittar inte dit".
     - Vad blir jag på det? Vad ger det mig för jobb? undrar hon i telefon och hemmakraven tynger ledningarna ända hem till mig.
     Föräldrafrågor. Vad har du för nytta av det? Agnieszka ser tveksam ut när vi träffas igen och Lasse och jag tjatar om att hon väl kunde gå dit några gånger och kolla om människorna verkar vettiga eller knäppa.
     Det som är "meningsfull fritidssysselsättning" i en del av stan är främmande och konstigt i en annan.
     .....