stor tidningsbild Tänka högt och stort
Drömmarnas Hus kan beskrivas som ett ställe där man hittar på saker: man målar, spelar musik och teater, dansar, skriver, lagar mat, utbildar sig. Men det är också ett hus där tanken kan flyga högt: hur gör man samhället miljövänligare, mer rättvist, mer kreativt, roligare och mer avspänt?
     Den som kommer tillbaka till Drömmarnas Hus efter en tids frånvaro upptäcker alltid att det har hänt mycket sedan sist. Drömmarna tycks inte sina. I dem ryms såväl parkskötarutbildningar som tävlingar i rap.
     Man kan säga att grunden är verksamheterna i Barn- och Ungdomskulturhuset (BOU). Där finns mängder med aktiviteter för barn i Rosengård och det kostar inget att vara med. Samtidigt vänder sig BOU numera till unga i hela Malmö och samarbetar med fritidsgårdar och skolor över hela stan. De pratar inte så mycket om integration utan försöker förbättra den genom sina kulturaktiviteter.
     Drömmarnas Hus har för det mesta också drivit olika projekt och utbildningar för ungdomar, som inte riktigt hittat sin plats i samhället. Här bedrivs vuxenutbildning för människor som har dåliga svenskkunskaper och inte har kommit ut på arbetsmarknaden. Orangeriet i trädgården är basen i miljöverksamheten för barn.
     Föreningen bakom Drömmarnas Hus är en fortsättning på teatergruppen Teater X, som 1990 inrättade sitt lilla kontor på Rosengårds förfallna herrgård. Verksamheten expanderade sedan snabbt och fyllde hela byggnaden. Visionerna växte också och 1995 började man kalla detta ett hus för drömmar om en bätttre värld - och ett bättre Rosengård. Drömmarnas Hus finansierar verksamheten med bidrag från en mängd källor; vid sidan om staten och Malmö stad finns en rad samarbetspartners, bl a ABF, Sparbanken, HSB och det kommunala bostadsbolaget MKB.
     .....

Det började i ett litet rum på den gamla, nästan fallfärdiga herrgården i Rosengård. Vid en presskonferens inne på herrgården i januari 1990 presenterade sig de sju medlemmarna i Teater X som Malmös första teaterkooperativ. ”Teatern är bra. Bättre än kuratorsverksamhet,” sa de i en tidig tidningsartikel.
     Gruppen började visserligen som fri teatergrupp, men de sociala ambitionerna lyste igenom. Kanske hade kulturstödsnämnden i Malmö i någon bemärkelse rätt när den i februari 1992 avslog Teater X:s ansökan om verksamhetsbidrag med motiveringen att den inte var någon riktig teatergrupp utan ”en pedagogisk grupp som driver pedagogiskt arbete”.
     Teater X drog tidigt slutsatsen att gruppen måste förlita sig på eget arbete och på många olika samarbetspartners. Genom åren har de varit duktiga inte bara på att producera idéer utan också på att knyta kontakter och hitta annorlunda finansieringsvägar.
     1992 fick de av Malmö stad beskedet att de kunde använda hela herrgårdsbyggnaden fram till 1995. Det gav en av förutsättningarna för det kommande årets stora satsning ”Benny Boxaren”, en uppsättning med 120 Rosengårdsbor involverade. I arbetet med pjäsen, som skrevs av Max Lundgren och regisserades av Rune Formare, medverkade också professionella skådespelare och musiker. Nästan 10.000 personer såg föreställningen sommaren 1993, det största evenemanget i Rosengårds historia.
     Efter den framgången gav sig Teater X i kast med flera projekt för att hjälpa arbetslösa ungdomar att ta sig ur sitt bidragsberoende och förbättra sina möjligheter till arbete eller studier. Det första, i samarbete med dåvarande Östra socialförvaltningen, kallades ”Tillbud” och drogs i gång samma år som ”Benny” spelades ute på gräset vid den långa husrad som kallas Kinesiska muren.
     1995 förlängdes den fria hyrestiden på Rosengårds herrgård och Teater X bestämde sig för att bredda verksamheten och slå upp dörrarna till ett Drömmarnas Hus - ”för att därifrån förändra världen” som de själva skriver. Barnkulturverkstan med bild, teater, dans och skapande svenska för de unga öppnades samma år och blev en hörnpelare i det fortsatta arbetet. Där arbetade kulturpedagoger med barn upp till 12 års ålder.
     Sedan har nya verksamheter fortsatt att komma till. Huvudbyggnaden har renoverats och 1997 stod den nya köksbyggnaden med glaspassage färdig, delvis konstruerad med återvunnet material. I köket har sedan gymnasiekurser samsats med storköksutbildningar för arbetslösa kvinnor.
     .....

I takt med att verksamheten har växt har också behovet av snabba beslut ökat. Det går inte alltid att vänta på nästa styrelsemöte. Därför finns en ledningsgrupp, som kan ta hand om akuta frågor och fatta beslut i begränsade ekonomiska ärenden. De ovan nämnda är också de tre i ledningsgruppen. Denna sysslar i huvudsak med de befintliga projekten medan föreningens styrelse ska tänka mer långsiktigt, med idéer och strategier inför framtiden, och besluta om nya projekt.
     - Vi har inte någon produkt som vi ständigt säljer, säger Lone Lindström, utan här måste man hela tiden tänka framåt. Det är ett svårt arbete många gånger. Vi vet ju inte hur det ser ut i stadsdelen eller i Malmö om tre år. Förändringarna här ute är otroligt snabba.
     Mycket av ledningsarbetet handlar också om personalfrågor, menar Lotta Lundgren:
     - Vi är arbetsgivare till personalen; även om jag är arbetskamrat har vi ändå ledningsfunktionen. Det måste vara tryggt och säkert. Då får man jobba dels med akuta situationer och dels med nästa steg. Om någon måste gå in och säga något så drastiskt som att nu stänger vi verksamheten, kan inte personalen göra det. Det gör ledningsgruppen.
     - Vi vill ju att de som jobbar här ska må bra, säger Lone Lindström. Det kan bli tungt om du t ex är utbildad dramapedogog och inte har några erfarenheter av socialt arbete. Därför är det viktigt att vi månar om dem och ser till att vi kan fortbilda dem.
     .....

Industristaden Malmö har på några decennier förvandlats till en småföretagarstad med starka moderniseringsambitioner, där Öresundsbron, högskolan och de nya bostäderna i Västra hamnen är de främsta symbolerna. För Malmö är Köpenhamn, och inte Stockholm, den stora staden och den självklara samarbetspartnern.
     Ofta har man i Malmö först kunnat avläsa strömningar, som senare fått genomslag i hela landet. Närheten till kontinenten har också varit en närhet till tendenser och idéer i andra länder. Med visst fog kan man hävda att det nya Sverige syns allra först i Malmö.
     Socialdemokratin fick tidigt fäste i Malmö; detta var August Palms stad och här anlades Sveriges första Folkets park. Den politiska dominansen har socialdemokraterna behållit, medan den lokala ekonomiska makten länge var knuten till ett litet antal industriägarfamiljer med grepp om bl a byggbranschen. Om det efter andra världskriget på riksplanet etablerades en Saltsjöbadsanda, med betydande värdegemenskap mellan LO och arbetsgivarna, präglades Malmö under en stor del av 1900-talet av den maktbalans som innebar att socialdemokraterna skötte politiken och högern affärerna.
     Efter en tillbakagång på 1970- och 80-talen, då många Malmöbor flyttade till kranskommunernas villastäder, har Malmös invånarantal ökat under en följd av år och är nu uppe i nästan 270.000. Ökningen beror främst på invandringen. 24 procent av stadens invånare är födda i utlandet. Ytterligare 14 procent är födda i Sverige med minst en förälder född utomlands. Drygt hälften av eleverna i grundskolan har med den här definitionen utländsk bakgrund. Malmös befolkningsstruktur och geografiska läge gör staden attraktiv också för invandrare, som under sin första tid i Sverige har bott längre norrut.
     Två stora omvandlingar - nedläggningarna av de stora industrierna, bl a inom varvs- och textilnäringarna, och inflyttningen av invandrare - har radikalt, och på kort tid, förändrat Malmös förutsättningar. Trots satsningar på att få nya arbetstillfällen till staden och trots omfattande sociala insatser i bostadsområden som Rosengård, Holma och Kroksbäck är arbetslösheten högre i Malmö än på de flesta andra platser i landet.
     I debatten talas det mycket om att Malmö har ”rätt” ålderspyramid, d v s många unga människor. Detta skulle då ge staden konkurrensfördelar inför framtiden. Samtidigt lämnar förfärande många av de här ungdomarna skolan med så dåliga kunskaper att risken är stor att de enbart kan få jobb i den svarta ekonomin. Det tycks som om Malmö för var dag blir en alltmer segregerad stad, inte bara i ekonomiska termer utan också genom att bidragsberoende områden avskiljs från omgivningen och utvecklar separatistiska drag med egna normer och hierarkier.
     1996 genomfördes i Malmö en stadsdelsreform. Rosengård blev då en av tio stadsdelar, som fick egen förvaltning och ett eget stadsdelsfullmäktige med ansvar för bl a skola, socialtjänst, äldreomsorg och fritidsverksamhet. Detta innebär att beslutanderätt har delegerats till stadsdelarna samtidigt som det centrala ansvaret för att exempelvis skolorna fungerar har blivit mycket diffusare. Det är numera stadsdelarnas tjänstemän och politiker som får fundera över om budgeten tål en lärartjänst till.
     .....

Rosengård låg förstås ute på landet en gång i tiden. Namnet nämndes för första gången 1811 när en stor jordägare i Västra Skrävlinge, tullfiskalen Svedin Karström, införlivade ännu en lantegendom, som i köpehandlingarna kallades just Rosengård. På den här marken lät Karström uppföra en ny gård med två korsvirkeslängor och en huvudbyggnad i sten med tio rum och kök. På tre sidor omgavs denna av en trädgård. På gården arbetade sex pigor, tio drängar och två s k husmän. Längre fram byggdes särskilda statarhus för statardrängarna och deras familjer. Efter Svedin Karströms död 1834 såldes Rosengård så småningom på auktion till lantbrukaren Peter Kockum, som hade praktiserat jordbruk på familjegården Bulltofta.
     Kockum moderniserade gården och tog också emot lantbrukselever. De anställda blev fler och nya bostadshus uppfördes. Dessa statarhus stod kvar till slutet av 1960-talet då de revs. På Rosengård fanns också ett bränneri, som tillverkade brännvin. 1870 lät Peter Kockum bygga om huvudbyggnaden och den fick då det utseende den hade när Teater X flyttade in i huset. I samma veva testamenterade Kockum gården till sina båda äldsta söner sedan han insett att ”jag snart och hastigt kan gå bort till följd av min korpulens och...alla de förargelser som arbets- och tjänstefolk oupphörligt förorsakar mig”.
     Under Peter Kockums tid på Rosengårds levdes herrskapsliv med stora middagar för släkt och vänner. Efter skördearbetet ordnades varje år ett höstagille (”hystajilled”) för de anställda. Malmö var fortfarande storstaden som man åkte in till och så sent som på 1940-talet tog herrgårdsfröken Kockum hästdroskan längs den medeltida grusväg som kallades Rosengårdsvägen. Herrgården stannade kvar i släkten Kockums ägo fram till 1959 när den ogifta Hilda Kockum avled, 97 år gammal. Gården köptes då av byggbolaget BGB och såldes sedan omedelbart vidare till Malmö stad.
      Tio år senare hade det växt upp en ny stadsdel runt den gamla herrgårdsbyggnaden.
     .....