stor tidningsbild Skåneboken
.....

När havet har varit långt borta och vänt

När stranden ligger uppslagen som en bok, flack och vit, rullar vågorna in med ett särskilt sug. Inte påstridigt utan molande, som om det hade varit långt borta och vänt.
     Skånes sydkust förlorar mark till havet och går man ut i dyningarna vid Sandhammaren blir det uppenbart vem som bestämmer.
     Sand och vatten har det gemensamt att de utplånar alla spår och att man aldrig kan sätta ner sina fötter på samma ställe två gånger. Varje upptäcktsresande är den första just på denna plats. Känslan är ny, varje gång. Dagen efter en badsöndag med barnspring och filtar och studsande bollar ligger stranden åter räfflad som om mänskligheten ännu inte existerade. Mönstren är uråldrigt ursprungliga, vattnets hastiga avtryck i undanglidande materia.
     Det blekgröna, stickiga gräset tycks starkare än fartygens segel och låter sig piskas dag efter dag. Ibland är Sandhammaren outsägligt vit och blå. Andra gånger finns bara gråskalor och då ser även stranden vresig ut. Hur det än ter sig, och på vilket humör naturen än är, blir man glad över att ingen har byggt marina eller temapark med boardwalk och vindskyddat plastmuggsfik utmed denna sköra gränslinje.
     Detta är Skånes sydostligaste punkt och allting är i rörelse, som flimrande korn och droppar. Det är inte endast en punkt utan miljarder punkter, pyttesmå skuggbilder av den energi som evigheten för med sig när den visar sig mellan hav och land.
     .....