stor tidningsbild Indianboken
Vi lever alla i vindriktningen

Så länge gräset växer, så länge floderna flyter. I avtal efter avtal garanterades indianerna fristäder i sitt gamla land; markområden som skulle vara skyddade från intrång och övergrepp för all framtid, tills världen stod på huvudet och gräset förtvinade i uttorkade flodbäddar.
     371 sådana markfördrag slöt USA:s regering med indianska nationer och stammar och de blev aldrig ens vatten värda.
     Den mark, som reserverats för indianerna efter sjukdomsepidemier, svält, krig och hot om mera våld, krympte för varje år genom intrång, stöld och politiska beslut. Kollektiva stamkulturer påtvingades privat jordägande och medicinmännens barnbarn skickades av de kristna missionärerna till avlägsna skolor, där de fick stryk om de talade sina släktingars språk.
     Nordamerika befolkades norrifrån av asiater; inte söderifrån av spanjorer, inte österifrån av engelsmän eller fransmän.
     När de första européerna seglade vilse i Västindien gick makah-folkets fiskare ut i kanoter av cederträ för att fånga val i Stilla havet utanför nuvarande USA:s nordvästspets. De levde av havet och ur deras märgfyllda skogar steg dimman som beslöjad rök mot den punkt där det blågrå regnet mötte den blygrå oceanen.
     Snön når sällan hit ner till kusten, i stället strilar vätan över fiskebyn Neah Bay där dagens makah-indianer lagar sina nät och förstärker brädväggarna mot västanvinden. Från den röda cederskogen på klipporna vid Cape Flattery kan man blicka in över det nya land som växte fram, över det samhälle som européerna förde med sig och ur vilket de formade sitt Amerika. Här tar vägen västerut slut. De äventyrare, som ville vidare, måste söka sig norrut mot Alaska.
     Men här, där havet vräker sig mot klippväggarna, slog de första människorna sig ner för flera tusen år sedan och deras ättlingar grundade byar i ett pärlband ända in mot Pugetsundets innersta vikar och åmynningar. I Neah Bay berättar de gamla om Valen; vi smyger ut om natten och står på stranden och lyssnar efter den allt sällsyntare Sången ur Havet.
     Bortom skogen i öster har staden Tacoma spunnit sin motorvägsnät runt puyallup-indianernas flod och förvandlat vildmarken till industriavlopp. Det är den nya tidens ljud som brusar där bittra fiskare räddar sina sista roddbåtar upp på land. Indianernas barn undervisas i en gammal sjukhusbyggnad och varje morgon dundrar deras trummor ut sina trotsiga tacksägelser till Fader Himmel och Moder Jord.
     För dem är puyallup nog mest ett kulturavtryck; inte längre ett hophållet samhälle, snart inte ens ett språk som hörs varje dag. På hundra år har indianbyarna i nordväst omvandlats till prickar på USA:s mångkulturella karta: kontinentens asiatiska och europeiska nybyggare har mötts och blandats och sörjer gör man i tysthet där hemma eller ute på myren, där bävern och höken bär på samma sorts minnen.
     Barbara Kirk är en tystlåten och, tycks det, något hopsjunken kvinna medan hon visar oss runt på klamath-indianernas stamkontor. När hon för oss till sin barndoms sjöstrand och en guldglänsande kärrslätt i en öppning i Oregons väldiga tallskog växer hennes röst och glöden i de bruna ögonen färgar kinderna; med ens är hon värdig och vacker.
     Hon berättar en absurd historia. På 1950-talet fick regeringen i Washington för sig att ta ifrån klamath-folket dess reservat och att upplösa hela folket som juridisk och politisk enhet. Skogsbolag tog över de orörda ponderosatallarna och varje vuxen klamath fick 20.000 dollar som tack för besväret. Pengarna hamnade ofta i bilaffärer och spritbutiker; den som varit klamath var nu ingenting, identiteten åkte med i köpet och på kontoret i Washington sa man sig att assimilering är framtidens melodi.
     Det fanns några, som inte sjöng med, och efter mångåriga påtryckningar fick klamath-indianerna på 1980-talet tillbaka en blygsam del av sitt gamla reservat. De fick ett stamråd och en ny skola. Folket, som hade upplösts, kunde åter kalla sig vid sitt rätta namn och Barbara Kirk försäkrar att det är nu kampen börjar.
     1992 markerar inte bara 500-årsminnet av några européers irrfärder i den västra hemisfären. Det är också det år då klamath-folket går till domstol för att få tillbaka sin barndoms stränder och bäverfyllda myrar.
     Det är begripligt om indianer talar väl om den tid som var, innan deras traditionella livsmönster slogs sönder. Romantik och nostalgi finns invävda i de flesta sorters tillbakablickar. Men de nordamerikanska indianernas motstånd mot en påtvingad livsstil handlar ändå i första hand om framtiden.
     .....